Prosa

Här skriver jag in lite prosa/texter när andan faller på.

Inne i min lägenhet 2024-11-17

Jag säger som Timo Räisänen sjunger,
jag vill ha en diagnos att skylla på,
när du undrar vad det är för fel på mig.

Något fel måste det vara på mig,
då min psykolog uttalade att han blev inspirerad av mig!
Då blev jag ställd och släppte en tår.

Jag har ju skapat min egen lilla värld att leva i,
vilken jag tittar ut ifrån som genom ett kalejdoskop.

Utanför ser jag tyvärr alltför många ha bråttom till helvetet.

Själv vill jag hela tiden vidare, men jag vet inte vart.

Jag lever i en värld där jag slipper sminka bort
blåmärken som jag fick göra i äktenskapet.

Här inne bland penslar, gitarrer och postit-lappar
kan kontrollfreaket inom mig  ha den neurotiska
ordning jag själv vill ha.

Här inne kan jag  och mitt super ego föra kampen mot
verkligheten där ute som vi till stora delar inte förstår.

Här inne för jag långa filosofiska samtal med min vän Frankenstein
som hänger som tavla på väggen i sovrummet.

Och dagarna startar alltid med att vi hälsar varandra god morgon.

Här inne flyger idéer i luften som en ständigt spärreld
som sedan hamnar i kommande böcker eller på tavlorna.

Här inne målar jag tavlor som gränsar till vanföreställningar.

Här inne undrar jag varför Gud inte dödar Satan
när jag splittrar ologiska teologiska blåvalar
med luftvärnskanon,
då bigotteri på livstid är landsförvisad från min lägenhet.

Här inne inser jag att många människor inte handlar
av ren ondsinthet, eller brist på utbildning,
utan det handlar om ren dumhet.

Inte ens när jag mår lite sämre är jag persona non grata.

Lägenheten vet att trösta mig.

Här inne lever en annan version av mig än den som
uppenbarar sig på arbetet.

Här inne inser jag att kärlek är det läskigaste
vi kan hålla på med.

Här inne kan jag mota bort eventuella
olycklighetskänslor.

Här inne kan jag lindra biverkningar av livet.

Lägenheten är min regulatoriska sandlåda.

Ensamheten vs konsten (eller Nostromo) 2024-06-20

Jag känner mig aldrig ensam med konsten,
samtidigt är det sannolikt den som kommer att göra mig ensam.

Känslan kommer smygande ju äldre jag blir,
att jag är nog dömd att bli ensam med konsten.

Det är det priset jag får betala för att skapa,
det är priset för min konstnärliga frihet.

Ett freak som är dömd att skapa i sin ensamhet
för att ingen förstår vad idioten håller på med.

Och jag är rädd för att någon skall ta detta ifrån mig,
för det har varit nära i livet tidigare när det fullständigt idiotförklarades
av en person som hävdade kärlek.

Jag borde aldrig ha blivit född hette det,
och mina böcker var skit.

Jag var en jävla nolla.

Jag blev så kränkt att det värkte i hjärtat.

Min livsnerv vara nära att dö.

Huset var som Nostromo,
man visste aldrig när monstret skulle dyka upp.

Men konsten kom till min undsättning igen.

Och jag lämnade allt det destruktiva bakom mig.

Jag lämnade henne för att kunna överleva.

Jag lämnade Nostromo.

För att kunna gå vidare till det liv jag visste fanns
på andra sidan hindren.

Och nu lever jag på andra sidan hindren,
på andra sidan där ångesten och rädslan inte kan nå mig.

Jag målar bättre än jag någonsin gjort,
och målar mycket.

Min 5:te bok kommer nästa vecka,
ett genomarbetat mästerverk på sitt sätt.
Annorlunda än dom tidigare.

Jag skriver nya sånger och känner att jag
har så många idéer och så mycket mer jag vill skapa.

Det ligger post-it lappar överallt här hemma.

Och har så sakta påbörjat manuset till min 6:te bok.

Känner mig stabil,
stark,
känner kraft.

Men ensam.

Och uppenbarligen född,
för du måste vara född och leva
för att kunna vara ensam.

Ensam med konsten.

Men ingen hjälplös passagerare på Nostromo.

Modus Vivendi. Del 19 (2024-06-01)

Jag lever ett stilla liv nu för tiden.

Inga galenskaper som förr i tiden och i min ungdom.

Jag påminner om någon jag kände för länge sedan.
Jag påminner om mig själv fast som en äldre version.

Som en äldre herrelös och rastlös hund.
Utan koppel.

Knappt några vänner kvar.
Antingen har dom tröttnat på mig
eller så har jag sanerat bort dom.
Barnen är väl egentligen dom enda som står ut med mig.

Känner mig som en Ove ibland.

Är inne i en Peter Lemarc period just nu,
har liksom återupptäckt honom.
Jesus vad han kunde skriva om kärlek och längtan.
Romantik och vardag sammanflätat i texterna.
Vissa texter gör nästan ont i hjärtat.

Och varför lyssnar jag på sådant som väcker min längtan,
jag som inte har tid att vänta.

I bästa fall har jag 8-10 semestrar kvar,
och vill det sig illa knappt det.
Men jag har förlikat mig med detta,
någon form av lugn har infunnit sig med åldern.
Döden har jag ändå alltid tänkt mycket på.
Skrämmer mig mindre nu än när jag var ung.

Och ålder gör sig komiskt påmind när jag får erbjudanden om seniorrabatt.

Och jag nämner i princip aldrig mitt arbete i mitt skrivande.
Min andra stora dimension där jag bergfast står i även rytande vind
efter ett långt liv av lärdom.
Jag har fått jobberbjudanden med löner som häpnar,
men en hög lön kan aldrig betala för harmoni och balans i livet.
Om min gode chef vill ha mig misstänker att detta blir min sista arbetsplats.
Varför byta bort den bästa arbetsplats jag har haft?
Som i så många andra fall i livet så kan man inte köpa frihet för pengar.

Och vi dom förtappade som skriver bygger med våra ord upp torn till sanningarna,
även dom obehagliga sanningarna.

Och ibland blir sanningarna så obehagliga så att man
vill hoppa från tornet.

Vi skriver maniskt emedan andras ryggrader brister.
Brister ljudligt med ett snäpp när livslögnerna
kommer ut som troll i solen.
När dom kliver utanför den inramade delen av sanningen.

Givetvis har jag också livslögner.
Även om jag förövrigt berättar mycket om mitt liv.
Men jag finner klokast i att ta med mig livslögnerna i graven,
det är ingen som kommer att ha nytta av dem ändå.
Dom är bara obehagliga och oanvändbara.
Dom är bara parasiter som äter på självkänslan
när dom gör sig påminda.

Det lilla övergivna barnet bor alltid inom mig,
men jag har lärt mig att tygla hans barnhemstårar.

Mina barn och mitt barnbarn behöver inte torka några barnhemstårar.
När jag fick mitt första barn, när han låg i min famn,
sade jag inom mig att nu är det tid för krig, att ge allt!
Jag bestämde mig för att gå igenom betongväggar
för att dom inte skulle få uppleva det jag hade upplevt.
Och än idag har ingen lyckats att vrida svärdet ut näven på mig.

Och mirakel har varit på tapeten det sista.
Påven skärpte nyligen kraven för mirakel,
alltså gudomliga handlingar.
Bra jobbat Påven!
För det har ju hänt att det slinker igenom halvtaskiga mirakel ibland.
För att godkännas måste dom nu vara rejäla, fullständiga och äkta
uttalar Påven.

Så Nigeriabrev faller tydligen inte under kategorin mirakel längre.

Så nu skall jag lyssna till In Flames och måla på en tavla jag har påbörjat,
och hoppas på att den blir mirakulöst bra!

Modus Vivendi. Del 18 (2024-05-18)

Jag sitter och försöker ta mig samman och slutföra några sånger jag har påbörjat.
Gitarrspelet hänger för det mesta med,
men sångrösten är klart ringrostig.

Tur att jag bor själv då ingen jävel hade stått ut med min otränade sångröst.
Det låter emellanåt som om en apa skriker. Ha ha.

Bläddrade lite bland gamla texter i gömmorna och hittar fascinerande nog
många sånger jag skrev mellan 1985-1987
och åren därefter.
Det verkar som om jag var väldigt produktiv då.

Det tar en stund innan jag kommer på hur dom gick,
men det löser sig då jag alltid noterar ackorden när jag skriver låtar.
Och jag blir så full i skratt åt mig själv när jag inser vilken obotlig
romantiker jag var som ung.

Och vid närmare eftertanke inser jag att jag fortfarande är en obotlig romantiker.
Mycket kärlek, smärta och sorg finns i dessa sångtexter.
Det var lättare att skriva om kärlek när jag var yngre känns det som.
Nu som gammal gubbe känner jag mig lite löjlig när jag kommer in på det temat,
trots att jag är fortfarande är en romantiker,
visserligen en bittrare sådan, men fortfarande en romantiker.

Och bland texterna hittade jag några gamla foton från ett av banden jag spelade i
som ung och kom att tänka på en viss händelse i ett av banden.
I en paus i ett rep såg vår basist bekymrad ut och uttalade plötsligt:
”Grabbar! Vi har ett problem i bandet! Vi har alkoholproblem i vårt band!
Vi super alldeles för lite för att var ett äkta rockband!”
Och vi andra var ju tvungna att hålla med om att vi hade problem på denna front.
Så vi sammankallade hastigt ett bandmöte där vi försökte
hitta en konstruktiv lösning på detta image problem.
Det hela slutade med att vi bokade en personalvårdsresa till Danmark
där vi helt sonika söp upp hela bandkassan från våra spelningar!
Därmed hade vi på ett handfast sätt tacklat detta problem
och kunde nu gå vidare som ett äkta rockband.

Och när jag sitter och skriver detta saknar jag ingen kärlek i livet.
Det är i dessa egenvalda stunder jag måste vara ensam och lyssna på min favoritmusik
och inte umgås eller tala med någon.
För när jag skriver, målar och spelar gitarr måste jag var ensam.
Det går bara att skapa när man är ensam.
Men annars längtar jag efter en famn.
Frågan är om någon kvinna någon gång kommer att förstå detta?

Och jag tänker vidare på vad Schopenhauer skrev om kärleken.
Han menade att den bara var en illusion för att vi skall fortplanta oss.
Men hur tänker man då när man är i min ålder?
Jag vill definitivt inte fortplanta mig längre,
och för det andra är jag ju steriliserad!
Ändå längtar jag efter kärleken!
Jag får gräva lite i mina Schopenhauer böcker och se om jag hittar det kapitlet
som avhandlar kärlek för äldre människor.

Förövrigt skrev han något klokt om kärlekens gåta och omöjlighet.
”Lämplighet och passionerad kärlek går sällan hand i hand.”
Det var ju därför Shakespeare skrev ”Romeo och Julia”.
Och när jag tänker på Shakespeare kommer jag in på Hamlet
och denna tragedi som troligen är en av världens mest spelade i olika sammanhang.
Och som jag kommer att se på Stadsteatern om ett par veckor.

Och steget från Hamlet till en annan tragedi är inte långt.
Och då tänker jag på mitt forna äktenskap som det sista var en bisarr jävla teater!
Som ett hopkok av Hamlet och Strindbergs Dödsdansen.
Tänk att det kan gå så mellan två människor som har älskat varandra?
Den gåtan kommer jag aldrig att lösa.

Och min hjärna är ständigt som ett kärnkraftverk som hela tiden ligger på
gränsen till härdsmälta.
Men som tur är kommer härdsmältan aldrig att ta sig igen min mentala järnridå.
Det blir bara lite glöd på ytan av järnridån.

När jag sover åker min hjärna kabinbana upp till toppen av berget och på morgonen
när jag vaknar och står jag där uppe på toppen känner jag en knuff i ryggen.
Det är min hjärna som knuffar mig ut över kanten till den svarta backen.
Sen är det störtlopp hela dagen tills jag når slutet av backen och batterierna
i hjärnan är slut och jag går och lägger mig.
Nästa dag börjar allt om igen.

Och en person som inte kände mig på riktigt frågade mig
om vad jag tyckte om årets Melodifestival!
Fel fråga till fel gubbe.
Det är som om Ulf Lundell skulle dyka upp i Masked singer eller Bäst i test.
Är det flykten från vardagens ångest som gör att dom har så höga tittarsiffror?
Är det då inte bättre att supa sig full om man vill fly?
Då blir det lite action och klangbotten i alla fall.

Och apropå alkohol så dök debatten om åldersgräns på bolaget upp igen
som den brukar göra vid olika val, och nu är det ju snart EU val.
Man får vara med om att avgöra Europas framtid men inte köpa en flaska vin!
Tänker då på när jag gjorde min militärtjänstgöring inom Marinen.
Jag var 18 år när jag ryckte in och utbildades för att döda andra människor.
Och jag var 19 år när jag muckade men fick inte handla på bolaget.
Känns som om något logikfel har uppstått här.

Nu har jag lyssnat på Rimsky-Korsakov hela morgonen och förmiddagen.
Så nu skall jag maila mitt förlag och lägga en sista hand
på layouten på min senaste bok.
Utgivning kan faktiskt bli före semestern!

Och ett tips!

Skriv aldrig böcker, bli aldrig författare!
Det är ett helvete att ge sig in i den labyrinten,
man blir ju aldrig nöjd,
och man tvivlar ofta på sig själv.

Tänk om jag kunde lobotomera mig själv och bli en annan människa
och läsa mina egna texter utan att vara Tommy!
Frågan är hur jag hade uppfattat dessa texter?

Livet är lätt men inte enkelt!

Du saknas mig (2024-05-01)

Jag tänker ofta på dig.

Tänker på dom resor  jag vill göra med dig.

Långhelger på något SPA vid kusten.

Jag kommer att skämma bort dig.

Därför står det Champagne och rosor på rummet när vi anländer till hotellet.

Och jag bokar bara rum med havsutsikt.

Vi tar långa promenader på stranden där vi talar om livet.

Och när du sedan fryser värmer jag dig med en kram.

Sen sitter vi under en filt med Irish Coffee framför brasan i loungen.

Och på morgonen beställer vi upp frukosten till rummet.

Och ligger kvar länge i sängen innan vi går ner till SPA:et.

Du saknas mig.

Vem är du?

Tillbaka till Mauer Park och Teufelsberg (2023-06-11)

Tankarna jumpar isflak.
Trots att det är 26 grader ute.
Blodörnen jagar mig för mina misstag som ung.
Men jag kommer inte tillåta honom knäcka ut mina revben.

Ut ur comfort zonen.
Framgång kostar.
Rätt kickar kostar.
Självkänsla kostar.
Sen mår du bra.
Det är inte gratis att ha det bra i livet.
Pressa dig själv.
Pina dig själv.

Och don´t die långsamt.
Don´t die tyst.
Dö snyggt!

Därför har jag gått med i hemvärnet.
Jag dör hellre med ett vapen i näven
än att dom kliver in i våra hem.

Kreativt på ett negativt sätt för prokrastinerandet
som ibland vill sluka en.

Apati har ingen plats i mitt liv.
ADHD hjärnan är lyckligtvis för snabb för detta.
Den apatiska prokrastineringen hinner inte ens till startblocken
förrän jag är långt före.

Och Jedi mind tricks är farligt.
framför allt i fel kvinnors händer.
Jag har sett vilken verkanseld den kan utföra
när man var dumsnäll och godtrogen som jag ibland har varit.
Då har det gjort jävligt ont kan jag säga.

Och man skall passa sig för
sprit, farlig musik, napalm och popcorn.
Och fel kvinnor och alldeles för snabba bilar.
Men popcorn är nog egentligen inte alls farligt.
Men jag tyckte bara att kombinationen
med orden napalm och popcorn
låg bra i munnen och sinnet.
Och jag behöll popcorn som en motsats till napalm,
för napalm gör jävligt ont.

Livets uppförandekod förändras ständigt.
Idag kan jag med ålders rätt verbalt uttrycka obehagliga sanningar
för att jag helt enkelt ger fan i vad människor tycker om mig.
För gammal för jante lagen helt enkelt.

Lismare, rövslickare, fega kräk och kappvändare skall nog inte umgås med mig.
Jag går mycket långt för att försvara mina egna värderingar och livsuppfattningar.

Har ju inte så mycket tid kvar nu, så det spelar ju liksom ingen roll.
Fyller ju 60 nästa år.
Ingen ide att bromsa nu
när man med ett under kommit så här långt.

När jag dör spärrar dom in mig på psyket ändå.
Det är då karnevalen gör halt
och den stora trumman slutar att slå.
Dårhus, bårhus, döden och ugnen.
Fel ordning kanske?

Och jag behöver inte gömma mina gitarrer som dom gör i Afghanistan.
Där letar talibanerna upp gömda instrument och slår sönder dom
för att det är förbjudet att spela musik.
Och bara män får skilja sig i äktenskapen!
Sund religion!

Försökte skapa en profil i sinnet på mig själv.
Kapitalistisk anarkist poppade upp i hjärnan.
Får fundera mer på den.

Och alla ambitioner lyckas man inte alltid med
då dom blir så hårt kantstötta av livet att dom
inte kan stappla sig i mål.
Dom får inte tillräckligt med vatten och näring under loppet.
Därför kollapsar vissa ambitioner.
Då gäller det att ha flertalet ambitioner
så att några kan ta sig i mål.
Och kanske kan bli storartade.

Och pojkarna i skuggan super ihjäl sig.
Och dom vill ha min hjälp.
Men jag är tyst.
Har dom valt att låta bitterheten supa ihjäl dom
så får dom göra detta på egen hand.
Har liksom inte råd med att lyssna på deras death row feeling.
Jag har mina egna samtal med Frankenstein och Gud.
Det räcker för mig.

Och partydroger är ett märkligt begrepp!
När en missbrukare vaknar upp en tomgångstisdag i november
och har abstinens och måste ha mer!
Är det party då?

Och nu skall jag lyssna på Tjajkovski
och måla innan jag anmäler mig själv som saknad.
För ibland kan jag inte hitta mig själv
bland alla myriader av tankar.

Och börja planera att återvända till Berlin.
Till Teufelsberg.
Och till Mauer Park där jag skall sitta och
studera alla människor och tyst skriva
till mina kommande böcker.

För det är ju bara ett skrap på ytan som hamnar i mina böcker.